AI, AR och smarta glasögon på varje kontor inom en nära framtid?

Berätta om dig själv

Bakgrund från konsumenthandeln, småbarnsförälder som likt många andra sliter med att få tiden att gå ihop. Började på dåvarande Toshiba 2010 och jobbade i huvudsak inom området konsumentelektronik med bärbara datorer, TV-apparater, kameror och liknande. Slutade på Toshiba i slutet av 2015, men erbjöds i slutet av 2016 möjligheten att komma tillbaka för att istället driva B2B-avdelningen. Efter moget övervägande valde jag att gå tillbaks av många anledningar, men främst dessa:

En tidig modern syn på distansarbete. För att få tiden att gå ihop, slippa pendla långa tider mellan kontoret, bli stressad för att hinna hem till förskolehämtningar, och kunna vara en närvarande förälder erbjöds jag permanent hemmakontor redan 2016.
Hela resan där Toshiba förvandlades till Dynabook verkade vara en spännande utmaning. Nu, några år senare, har det visat sig vara väldigt lärorikt.

Det är svårt att få till något som passar alla, därförblir lyhördhet en viktig egenskap idag.

Hur ser framtiden ut för det nya hybridkontoret?

Mina personliga tankar kring distansarbete och hybridkontor går lite hand i hand med anledningen till att jag jobbar för just Dynabook. Det är en förutsättning för att kunna få den balans i arbetslivet jag önskar. Vi är mitt i en tid där företagen inte riktigt vet hur framtiden kommer se ut. De hör sina medarbetare prata om att de inte vill tillbaks till kontoren på heltid samtidigt som chefer vill återskapa någon form av samhörighet på kontoren igen. Det är svårt att få till något som passar alla, därför blir lyhördhet en viktig egenskap idag.

Jag själv trodde, när folk började flytta hem kontoren då restriktionerna tog fart under 2020, att det knappt skulle bli någon märkbar skillnad – jag kan ju det här med hemmajobb efter att ha gjort det i flera år. Men nu vet jag bättre. Mitt arbetsliv ändrades markant.
Jag har inte förstått det förrän nu i efterhand. Inga resor, inga långa väntetider i avgångshallar, tågperronger och bilköer – vilket drömscenario. Videomöten tog också fart och i början tycktes de ersätta det personliga mötet alldeles utmärkt. Men, och det är ett stort MEN, med tiden så smög sig en skadlig kultur fram och videomötena blev allt fler och fler, medan mailkonversationerna utkrävde svarstider som om det vore en levande chatt. När det femte eller sjätte videomötet tog slut, som man dessutom hade slentrianmailat på samma dag, så hade man varken hunnit jobba något eller ens kommit ihåg vad som bestämdes under dagens första möten. Det skadliga och stressande beteendet hade blivit ett faktum.

Helt plötsligt inser jag att den där “dötiden” i vänthallarna och trafikköerna har fungerat som en tid för reflektion. Ett sätt för hjärnan att både bearbeta tidigare möten, förbereda för nästa och samtidigt fundera fram idéer och strategier. Jag trodde aldrig att jag skulle längta till att sitta och vänta på ett försenat tåg. Jag saknar folk, människor jag helt felaktigt kunnat kalla ytliga affärsbekanta har visat sig betyda mer för mig än vad jag någonsin kunnat ana. Det ger mig en mental energi att träffa alla dessa människor igen, nu när restriktionerna luckrats upp.

Personligen har det fått mig att tänka lite annorlunda, för mig blir hybridkontoret det nya svarta och samtidigt ett krav för att säkerställa ett effektivt och välmående arbetssätt.

En förutsättning för att distansarbete och hybridkontor ska fungera är att användaren utan möda ska kunna ha med sig den, för de allra flesta, oumbärliga bärbara datorn överallt. Samtidigt utsätts dessa enheter nu för långt mycket mer nötning och förslitning jämfört med att tryggt sitta i sin docka på skrivbordet på ett vältempererat kontor. Den åker upp och ner i väskan, det är stora temperaturskillnader mellan kall vinter och varma kontor, den tappas i golvet på caféer samt öppnas och stängs ovanligt ofta. För att den interna IT-avdelningen ska kunna fortsätta att utveckla en infrastruktur som tillåter och förbättrar hybridarbete måste de kunna lita på att hårdvaran håller i dessa utmanande miljöer, annars kommer deras tid gå åt till att agera hårdvarusupport.

Med andra ord - datorn måste vara så lätt att den inte blir tung att bära, så hållbar att den tål att slitas och slängas med, och så kraftfull att den inte blir en tidsmässig flaskhals. Sedan om det kan kallas att revolutionera vet jag inte, men för att kunna ta det till nästa steg krävs att de absolut nödvändiga faktorerna finns på plats.

Hur kan vi bäst använda smarta glasögon, Augmented Reality etc?

Detta är uttryck som man gärna använder som något som är spännande och lite häftigt. Men det skapar också en oro för att det skulle vara svårt att använda och lite krångligt, som i sin tur leder till ett omedvetet motstånd att testa. Om man visste hur vardagligt och lite ospännande det egentligen är så skulle man istället kippa efter andan när man inser hur mycket det faktiskt kan effektivisera många verksamheter, och göra farliga jobb säkrare.

Dynabook har jobbat hårt för att göra de smarta glasögonen så passiva och dumma som möjligt. Man vill inte ha trådlösa radiosignaler (Wifi, bluetooth, NFC med mera) endast någon centimeter från tinning och öga hela arbetsdagarna. Då är det bättre att med kabel flytta all extern kommunikation till en smart, windowsbaserad så kallad edge-enhet.

Glasögonen är alltså egentligen ett ovanligt smart sätt att bära en komplett I/O-enhet för att underlätta många typer av arbetsuppgifter. Hela konceptet bygger på tillgång till rätt information och rätt experthjälp i rätt tid, helt hands-free. Många utredningar och koncepttester är gjorda, och alla pekar åt samma håll – “ballhetsfaktorn” är flyttad från ett prylfokus till att inse att det handlar om ett effektiviserings- och hjälpmedelsfokus. Edge- och assisted reality-enheter har bara börjat att skrapa på ytan om vad som är möjlig.