Hur du än mår, känner dig, gråter, skrattar, ler - så är det en konsekvens av att du själv har valt att känna så. Med andra ord, du kan inte lägga ansvaret för din egen själafrid på någon annan än dig själv. Detta är logiskt. Du kan lätt räkna ut att ingen annan kan krypa in i ditt medvetande och bestämma vad som händer där, det kan bara du. Dina känslor styrs av dina tankar och dem kan du kontrollera, eller hur? Inte? Tänk på Pippi Långstrump!
Visst dök en flicka med långa flätor upp i huvudet på dig när du bestämde dig för att tänka på just Pippi Långstrump? Tänk på horisonten - och du ser strecket framför dig. Tänkt på snö - och du ser vita flingor. Du kan styra dina tankar! Så långt är du med?
Sedan gäller det att koppla sambandet mellan tanke och känsla. Låt mig använda bakvänd logik. Om dina känslor inte skulle komma från dina tankar - varifrån skulle de komma då? Klart de kommer från vad du tänker. Så hänger det ihop. Tanken ger känslan. Bestäm dig för hur du vill tänka, så kommer du snart att bestämma hur du känner.
Men tyvärr, invänder någon, logisk bevisföring, alltså Pippi Långstrump, fungerar i allmänhet bara i huvudet. Inte i magen där den måste landa för att göra nytta. Har du läst någon bok om populärpsykologi så känner du igen det här resonemanget. Det är elementärt, som det heter. Vilket inte gör det lättare att begripa för alla fullt normala människor som lever med uppfattningen att de styrs av sina känslor och att dessa känslor är på tok för starka för att låta sig påverkas av någon eller något. Man menar att man är 'rov för sina känslor' och därför utan makt. Utan ansvar. Som ett viljelöst löv i vinden. Snack!
|
|
|
|
Christer är idag en av Nordens mest anlitade föreläsare och inspiratör. Han är också verksam i flera företag, bland annat Kandidata, Awesome Group och Act to perform. |
Jag går med på att vi kan uppleva autonomt (reflexmässigt) starka känslor vid åsynen av till exempel en orm eller en spindel. Men då, på bråkdelen av en sekund, tar hjärnan kommandot och konstaterar: det finns inga farliga ormar eller spindlar i Sverige. Rädslan minskar, förnuftet segrar. Vi kan uppleva en stark lust till en annan människa, men så minns vi hur resten av livet ser ut. Våra barn, vår partner
Lusten kanske inte minskar, men förnuftet vinner i alla fall. Känslan är aldrig så stark att inte tanken kan stoppa den om viljan finns.
Vi är inte rov för våra känslor. Vi bestämmer över oss själva.
So what to do? Mitt emot mig kan det stå en villrådig figur som absolut inte kan få in i sitt huvud att alla de känslostormar som rasar i kroppen finns där på grund av att han eller hon alldeles själv gett dem tillåtelse. Pippi Långstrump gör ingen nytta.
Då kan jag i stället fråga: om det nu inte är du som bestämmer hur du känner, vem är det då?
- Pelle! Svarar kanske Lotta om hon är gift med en Pelle. Han kan få mig att må så dåligt, känna mig så liten, rädd, arg - vad du vill. Det är Pelles fel att jag mår som jag gör.
Nu förstår du som läser detta att min poäng är en annan. Lotta väljer att känna sig ledsen, på grund av hur Pelle beter sig. Det är ett val som hon gjort. Vilket inte ursäktar Pelle på något vis, men likafullt är det bara Lotta som kan ta ansvar för hur Lotta mår och reagerar.
- Lotta, säger jag då till Lotta, om du vill slippa känna dig så 'liten, rädd och arg' över vad Pelle säger, måste du börja med att acceptera att det är du själv (dina tankar) som bestämmer hur du känner. Och sedan måste du börja fundera över varför du tänker de tankar som leder till så tråkiga känslor.
Det kan ha många förklaringar, men bara det faktum att Lotta själv upptäcker sin möjlighet till kontroll kan skapa underverk.
Om man bestämmer själv, kan man ju lika gärna bestämma sig för att må bra - så blir livet roligare.
Eller så ökar chanserna att man är på väg dit man vill.
Är det lätt att lära sig hantera spelet tanke/känsla så som jag beskriver? Nej. Vi är så invanda med att vara 'offer för omständigheterna' att vi nästan automatiskt väljer olika känslor vid olika händelser utan att ens fundera över hur det som hänt egentligen påverkar oss. Men det går, om du är beredd att träna.
Gästkrönika: av Christer Olsson
