Jag är konsult och för några år sedan följde jag upp leads för att få nya affärer. En chef som ville träffa mig för att diskutera ett samarbete bad mig ringa två veckor senare för att boka ett möte. Just nu hade han inte tid att prata. Inga problem. Jag ringde upp två veckor senare, men bara för att få samma svar. Han hade inte tid att prata. Med en känsla av att vara oviktig lovade jag att ringa om två veckor igen. Då tiden var inne för vårt samtal, kände jag hur pulsen steg i kroppen. Om han skulle svara samma sak igen, hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle säga, även om det fanns en risk för att han kanske skulle ta illa upp. Och det kändes obehagligt. Tänk om jag skulle förlora en affär! Och mycket riktigt. Han hade inte tid att prata nu heller, trots att vi hade bestämt tid. Då han bad mig att ringa upp igen om två veckor, sa jag: ”Det kan jag självklart göra, men jag får intrycket av att du inte är så intresserad.” Det blev helt tyst på andra sidan och med bultande hjärta hörde jag honom därefter säga: ”Jag ber om ursäkt. Jag kan komma till dig i morgon eftermiddag vid 15-tiden. Blir det bra?”
Det var jobbigt att säga då, men är det inte längre. Min komfortzon har vidgats, vilket den gör när vi är sårbara och modiga. Sårbarhet handlar om att utsätta sig för osäkerhet, risk och känslomässig exponering. Många människor blandar ihop sårbarhet med svaghet, vilket handlar om att skygga för rädsla och risk. Det hade varit så enkelt att stryka den där chefen från listan och tänka ”strunt i det då, du får höra av dig själv då det passar!”. I stället valde jag att uttrycka vad jag upplevde och fick ökat självförtroende och en ny affär på köpet. Säkert har du liknande erfarenheter från ditt eget arbetsliv.
Den amerikanska forskaren och författaren Brené Brown, doktor i sociologi och professor vid University of Houston Graduate College of Social Work, har forskat i många år på mod, sårbarhet och skam. Hon förklarar vårt förhållande till sårbarhet i några enkla meningar:
- Vi vill uppleva andras sårbarhet, men vi vill inte vara sårbara själva.
- Andras sårbarhet är mod, men vår egen är otillräcklighet.
- Vi dras till andras sårbarhet, men stöts bort av vår egen.
Vi är alltså rädda för att uppleva sårbarhet och nakna sanningar inom oss, men vi älskar att se och uppleva dem hos andra. Det beror på att vi känner igen vår egen autencitet och utsatthet i andra och lär oss samtidigt att vi inte är ensamma om att vara sårbara. Den som är sårbar är äkta och det beundrar vi.
Företag och organisationer har olika kulturer. Jag vet arbetsplatser där man hånar den som gör fel, så därför är det ingen som vågar ta ett enda initiativ inför risken att bli uthängd och flinad åt. Då kan det innebära mycket sårbarhet att bara be en kollega om hjälp. Eller att säga att man inte kan. Eller att man är osäker. Eller att man inför alla medarbetare ber chefen upprepa det denne sa, framför allt om ens röst darrar.
Sårbarhet handlar dock inte om att fläka ut hela sitt liv för okända människor eller att sitta och gråta framför TV:n då man är ensam hemma. Att däremot gråta inför en gripande film då ens tonårsson sitter bredvid är någonting helt annat. Åtminstone för mig. Då tårarna rinner nerför mina kinder, blir jag automatiskt rädd att han ska tro att hans pappa är svag. Men att visa känslor, alla känslor, är kanske det viktigaste jag kan göra som pappa. Det hjälper min son att vara nära sina egna känslor. Min arena ökar och även hans. Och jag blir stark och stolt för att jag står upp för den jag är. Och har god anledning att hoppas att det går i arv. Det bästa sättet att påverka andra är nämligen att vara en god förebild. Oavsett om jag är hemma eller på jobbet. Pappa eller ledare.
Hur förhåller du dig till sårbarhet?
- På min arbetsplats är den allmänna uppfattningen om sårbarhet att…(t.ex. sårbarhet är väl fint, men här på kontoret passar det inte)
- När kollegor är sårbara med mig på jobbet, reagerar jag vanligtvis med…
- När du tänker på vem du vill vara som ledare, hur ser sårbarhet ut för dig då?
- Så här skulle jag kunna visa mig mer sårbar på jobbet…
Vill du pröva?
Välj ut en kollega som du litar på. Gå utanför din komfortzon och berätta någonting för denne som du tycker är jobbigt eller svårt att säga. Där du tar en risk och kanske visar obekväma känslor. Säg först till kollegan att du har något att berätta och att du bara vill att denne ska lyssna utan att fixa eller plåstra. Be kollegan säga ”tack för att du berättar” eller bara bekräftar dig genom ”jag förstår vad du menar”. Ju mer du kan dela med andra, desto mer ökar din arena. Din komfortzon blir större och du kommer att kunna stå upp för mer och mer saker som du känner och upplever inom dig, trots starka och obekväma känslor. Tänk på att du som ledare både är kulturbärare och förebild.
Boken Mera mod! : bejaka din rädsla och våga mer av Joakim Muschött finns att köpa här.
