Att hålla chefen utanför fängelset
Alla som arbetar med safety har mötts av förväntningen ovan, som effektivt cementerar uppfattningen att det mest handlar om att skriva chefer fria och föra straffansvaret nedåt. Det centrala budskapet från chefer och utbildare är annars att ansvar inte kan delegeras likväl parat med en övertro på just skriftliga instruktioner. Faktum är att det är enkelt att skriva sig fri och flytta ett straffansvar inom svensk arbetsmiljölagstiftning om man bara ”skriver” tydligt, vilket inte heller är särskilt komplicerat vid en granskning av en rad tingsrättsdomar i ämnet. Det är inte bara ”arbetsmiljöuppgifter” som kan överföras även om Arbetsmiljöverket skriver så i sina egna publikationer. Vi måste bort från denna okunskap inom detta centrala tema i chefs- och ledarskapet och få klart för oss vad regleringarna gällande arbetsmiljöansvar faktiskt betyder i den straffrättsliga praktiken. Såväl personal som chefer måste ges den kompetensen, det hör faktiskt till arbetsmiljöansvaret.
Faktum är att det är enkelt att skriva sig fri och flytta ett straffansvar
Avseende att hålla chefen utanför fängelset så är det ett enkelt uppdrag. Det finns inget rättsfall i den svenska historien gällande arbetsmiljöbrott där den tilltalade dömts till frihetsberövande straff. I de få fällande fall som finns (främst arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död) så blir domen nästan alltid villkorlig dom och/eller dagsböter.
Att hålla chefen utanför tingsrätten
Det är rätt enkelt att hålla chefen borta från tingsrätten med. Utgångspunkten är återigen brottsbalken och arbetsmiljöbrott genom vållandebrott (men även brott mot AML). För att beläggas med den straffrättsliga misstanken måste man vara nära själva händelsen och vara otvetydigt ansvarig för den, samtidigt som såväl oaktsamhet som oaktsam effekt kan konstateras och andra orsaker till effekten (olyckan) kan uteslutas. Detta är inte helt lätt – betänk att det är oaktsam underlåtenhet i skeenden som pågår (sedan länge) som plötsligt ska hittas, bevisas och kopplas till en viss fysisk person samt till en brottslig effekt. Har man skriftliga riskbedömningar, detaljerade instruktioner och rutiner samt formella kompetenskrav i sin verksamhet så är det egentligen brytandet mot dessa som kan föranleda ansvar för en fysisk person, och den som bryter mot bestämmelserna är den som står mitt i det och gör något (handlar) eller den chef som s a s står just intill. Övriga går i regel helt fria. Men rekvisiten är uppsåt eller oaktsamhet och effekten måste även den ledas i bevis, gällandes även de som står närmast. Därför går de oftast fria de också. Åtal hör till ovanligheterna, åklagaren måste tro på fällande dom för att väcka förhandling.
Straffansvaret för arbetsmiljöolyckor (AML, BrB) landar i efterhand vanligen på platschef, produktionsledare, enhetschef, förare eller liknande, liksom på själva utövaren. Ibland bara på utövaren! D v s – den som är närmast, de som är med i skeendet och gör något. Ansvaret för arbetsmiljön enligt AML landar istället främst på juridiska personer och avser brister i det förebyggande arbetet.
Det är domstolen som avgör straffansvaret – inte arbetsgivaren
Arbetsgivarens allmänna skyldigheter och det systematiska arbetsmiljöarbetet är inte straffsanktionerat i AML. Det är brott mot föreläggande eller förbud som är sanktionerat, liksom mot vissa AFS: ar. Vi pratar här om vite, avgift eller företagsbot. Sådant ansvar kan tillskrivas den juridiska personen utan att olycka inträffat, och även fysisk person.
Gällande straffansvaret för en enskild så är det en domstol som utdömer det i efterhand. Så är det alltid, det är inte unikt för arbetsmiljöbrott genom vållandebrott eller andra oaktsamhetsbrott. En överenskommelse om rättsligt ansvar eller friskrivning saknar i allmänhet rättsverkan. ”Jag tar det på mig” håller således generellt inte. En sådan överenskommelse kan vara brottslig i sig (stämpling, medhjälp). Rättsligt ansvar avkrävs alltid av domstol i efterhand. Men ju bättre arbetsmiljöansvaret är preciserat och fördelat från arbetsgivaren desto möjligare blir det att på förhand estimera (det är ju kopplat till lön) och i efterhand, knyta ett straffrättsligt ansvar till en individ. Ett mycket bra exempel på lagliga ”kontrakt” i detta avseende är delegationsbeslut. De binder och fäller snarare än friar till sin utformning och tanke, de ska fria den delegerande. Hur många har inte skrivit på sådana? Hur många har löneförhandlat i särskild ordning i samband med det?
Arbetsmiljöansvar går utmärkt att delegera och om delegationen är korrekt utförd (utan oklarheter och tvetydighet) kan den ha avgörande betydelse för det straffrättsliga ansvaret, var det hamnar och hur stort det blir. En enskild (som inte är högsta chef eller ens chef) kan dömas till sådant ansvar vid en arbetsplatsolycka (BrB) utan att arbetsgivaren som juridisk person ens åläggs företagsbot (AML), en vanlig utgång.
Sammanfattningsvis – kan arbetsmiljöansvaret delegeras
Arbetsmiljöverket pratar om delegering av arbetsmiljöuppgifter vilket signalerar att det juridiska ansvaret enligt AML inte kan flyttas från arbetsgivaren som juridisk person. Arbetsmiljörätten söker underlåtenhet av handlingar som ett organisatoriskt systemfel i vardagliga skeenden - i ett förebyggande perspektiv utan att pröva personlig skuldfråga. Men samtidigt så återfinns arbetsmiljöbrott i BrB med koppling till vållandebrott, och straffansvaret går då istället mot en fysisk person. Straffrätten söker aktiva brottsliga handlingar enligt rekvisiten och riktar sig mot fysiska personer.
Detta ställer till det och bidrar f ö till att mycket få arbetsmiljöbrott leder till åtal och fällande domar. Det inledande utredandet som söker det motsatta fördärvar för det senare och processtiderna är ofta mycket långa. Åklagaren ska visa att en fysisk person som företräder arbetsgivaren och har arbetsmiljöansvaret, har varit straffbart oaktsam eller uppsåtlig och att denna oaktsamhet lett till det inträffade (död/olycka/fara). Sambandet mellan oaktsamheten och olyckan ska bevisas. Därtill ska han göra det sannolikt att det inträffade inte inträffat om man inte undlåtit sig att vidta åtgärder. Faller det i någon del faller åtalet.
Det är som en följd av detta mycket ovanligt att bli åtalad och fälld för arbetsmiljöbrott genom vållandebrott. Varför den offentliga sektorn förefaller upptagen av denna risk saknar all förankring i verkligheten. Men om så vore fallet så är det statistiskt sett inte de högre cheferna som vare sig blir misstänkta, åtalade eller fällda, för organisationen har delegerat uppgifterna så till den grad att det straffrättsliga ansvaret då det uppstår sannolikt helt hamnar på underställda, inte sällan flera hierarkiska nivåer ned.
Anställda kan få arbetsrättsliga disciplinstraff, varvid de kan bli uppsagda om de kan anses ha brustit i sitt arbetsmiljöansvar (uppgifterna). De kan vidare bli fällda för brott mot AML och för arbetsmiljöbrott genom vållandebrott (Brb), med fängelse i straffskalan, något som vanligen drabbar fysiska personer som inte hör till de högre chefsskikten.
Så avgör själv – kan arbetsmiljöansvaret delegeras?
Av: Peter Östling Senior HSE-specialist
Om Peter Östling
Peter Östling är verksamhetsofficer i försvarsmakten men arbetar f n med HSE vid NKT Cables AB. Han har magisterexamen i såväl beteendevetenskap som företagsekonomi och är utbildad officer. Han har 30 års erfarenhet av arbete med ledarskap, arbetsmiljö och ledningssystem samt med juridiskt utredande.
