Varför då?
Jo, för precis som ingen någonsin har blivit en duktig kock genom att enbart läsa kokböckerna, har ingen heller fått sina gröna fingrar genom att bara lära sig om hur växterna mår bäst enligt läroboken. Inte heller lär du dig särskilt bra tennis, golf eller ridning genom att bara lyssna till sportens tränare.
En bra genväg är att lyssna på dom som kan mer, och sen integrera den kunskapen i den som är du.
Du måste också öva. Du behöver dina tusentals timmar för att hitta känslan. Den som passar ihop med din personlighet, din fysisk och ditt mod. Där en bra genväg är att lyssna på dom som kan mer, och sen integrera den kunskapen i den som är du. Där du på ett hållbart sätt för dig, kan förbättra dina prestationer.
När det gäller ämnet psykisk hälsa är teorin superviktig
- För att förstå hur vi som varelsen människan fungerar.
- För att till viss del lära om det våra nära förfäder ibland lärt oss (vad vi idag med modern forskning vet) är felaktigt.
- För att ha tilltron nog att gå emot vår instinkt. Det våra urförfäder genetiskt ärvt vidare till oss. Det som har varit våra superegenskaper och som har gjort att vi har överlevt fram till idag, men som idag paradoxalt nog gör det omvända. Säger till oss att göra sådant som inte överensstämmer med den miljö vi numera lever i.
Jag som utbildar i psykisk hälsa dagligen behöver även jag min praktik. Och tro mig när jag säger att det många gånger inte sker på instinkt. Jag letar igenom teorin (som numera oftast lyckligtvis finns i huvudet), sen applicerar jag min personlighet, relationen till den aktuella personen och kopplar det till den omgivande situationen. Sedan ett mått mod och en dos utrymme för improvisation.
Klättra ner i gropen
Häromdagen mötte jag min tonåriga dotter i en period av stress, ilska och allmänt kaos. En situation som lätt kan urarta åt alla möjliga håll om man inte väger varje ord på guldvåg. Vilket man heller kanske inte alltid gör… Ni som vet ni vet. Rent kognitivt, av den information som jag hade tillgång till, var det som stjälpt hennes mentala tillvaro inte en så jättestor grej för mig. Men efter många dialoger och argumentationer med förslag på lösningar och frågor om vad jag skulle göra, blev situationen knappast bättre, snarare sämre.
Jag tänkte då på ”gropen” och frågeställningen jag ofta lär ut i teorin; Vem vill jag vara till den personen som har ramlat i gropen? Vill jag vara mamman (medmänniskan) som står uppe på stabil mark och frågar frågor, ömsom kastar ner massa förslag på redskap för att ta sig upp? Eller vill jag vara mamman som faktiskt tar mig tid och klättrar ner?
Svaret blev det sistnämnda. Jag säger inte att det är detsamma som att det är enkelt. Och herregud det är inte alltid så att jag lyckas få ett bra utfall. Men jag kan teorin och denna gången gick det vägen även i praktiken. Jag har ingen aning om tiden som det tog och kanske var det just det som var en del av det lyckosamma utslaget. Att jag släppte tiden och allt runtomkring. Att jag fokuserade på att hitta hennes plats. Hur längt ner i gropen var hon egentligen? Hur trångt var det? Hur mörkt? Hur långt kändes det upp igen?
Groparna kan variera i djup, vara olika svåra att ta sig upp ifrån och mer eller mindre tillgängliga. Personerna i kan vara tillmötesgående, likgiltiga eller fientliga. Men hur mörkt, skrämmande eller ensamt individen i upplever sig ha, vid varje enskild situation, kommer vi aldrig att få veta om vi bara följer de teoretiska texterna. Vi behöver kombinera dem med de verkliga mötena.
Tillslut, när jag kände hur min och dotterns relation hade mjuknat, sa jag; ”Du ville aldrig att jag skulle lösa något eller hur?” Hon svarade, ”Nej.”
”Vad tror du att du ville då?”
”Jag ville nog bara att du skulle försöka förstå hur det är att vara mig…”
Med kärlek, Helena
Alwaysmind.se
Om Helena Reje
Helena föreläser, utbildar och konsulterar inom ämnet psykisk hälsa. Helena är mån om att höja den allmänna kunskapsnivån och hitta konkreta förhållningssätt till vår privata och professionella situation där de teoretiska kunskaperna blir användbara i praktiken. Det ska vara lätt att göra rätt. Hon tror på att små förflyttningar gör stor skillnad. Samt att vill vi bli bättre så måste vi träna, på varandra!
Helenas engagemang grundar sig i att hon på nära håll har varit med om den psykiska ohälsans yttersta konsekvens - suicid. Vilket gör att hon är både orädd och kunnig kring frågor som rör människors mörker. Däremot arbetar hon idag proaktivt. Hur vi som individer och medmänniskor till varandra kan värna om vårt ljus och skapa resurser nog att klara av att behålla lågan när livets oundvikliga prövningar kommer.
Om Always Mind
Always Mind hanterar, utbildar och vägleder inom psykisk hälsa. Vi är övertygade om att det är medmänniskorna i vardagen som har de bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om det psykiska måendet.
Därför arbetar vi för att höja den allmänna kunskapsnivån samt inge ork, ord och mod till psykisk första hjälpen. Som en del i det arbetet har vi tagit fram konceptet; tala, fråga, lyssna och respektera.
