Specialistens förbannelse
”Ska du verkligen köra hem själv?” frågade ögonläkaren mig. Jag satt på en stol i undersökningsrummet med händerna runt mitt exploderande huvud och svarade ”Ja, jag har inget val”
”Jaha” sa ögonläkaren. Det var allt. Inget om att ge mig smärtlindring eller något alls. På hemvägen som tog en dryg timme grät jag av smärta. När jag kom hem fick jag av mig skor och jacka och kastade mig i sängen med rullgardinerna nerdragna. Det tog en halvtimme innan den värsta, skärande smärtan började lägga sig.
Det började med att jag för ett år sedan, plötsligt tappade en del av synen på ena ögat. Jag kom till ögonläkaren som noterade en svullnad på synnerven. Jag blev skickad till akuten där jag blev kvar över natten. Det blev magnetröntgen, blodprov, ultraljud på halsen och även ett smärtsamt ryggmärgsprov där jag faktiskt svimmade efter ett par minuter. De hittade ingenting. Ingen tumör, stroke etcetera Ingen borrelia eller något alls som kunde förklara mitt synproblem. Och så, några dagar senare kom huvudvärken från helvetet. Jag blev sängliggande i fem dagar i ett mörkt sovrum. När jag ändå gick upp för att äta, eller slog på min laptop för att svara på mejl så kom den migränliknande smärtan tillbaka och jag retirerade till sovrummet. Jag blev kallad till ögonläkaren på nytt. Min fru erbjöd sig att köra men jag sa att klarade det. Det var knappt.
Jag berättade om huvudvärken till ögonläkaren. Han sa bara att det inte fanns ett samband mellan ögat och huvudvärken. Hade jag ont i huvudet fick jag snällt ta mig till akuten. Det var inget han kunde göra något åt. Hans fokus var på det lilla runda klot som vi kallar Ögat. Resten av kroppen kunde han inget alls om.
Detta är vad jag kallar för Specialistens förbannelse. Jag som verkligen älskar nördar som kan så mycket om så lite (kanske för att jag själv känner mig som en typisk generalist) fick uppleva den smärtsamma baksidan med specialistens oförmåga att se den större bilden, att se hela människan.
Så här är det på många arbetsplatser. Har du mött kollegor som är så inne i sin domän eller expertis att de tappat helhetsgreppet? ”Kom inte till mig och fråga om kundbehov. Jag jobbar bara med supply chain management och containerlogistik. Om kunden inte fått sina grejer, och det inte är ett containerproblem så finns det inget jag kan eller vill göra för att hjälpa till”
Hur gör ni hos er?
Jobbar ni i stuprör, eller kanske till och med i sugrör? Eller har ni förmågan att jobba tillsammans för att med gemensamma insatser lösa ett problem oavsett vilken detaljerad arbetsbeskrivning ni har? Kan ni istället nyttja er kollektiva intelligens och bli ett otroligt starkt lag ihop? Jag ser det som en uppgift för ledare att skapa rätt kultur med både helhet och detaljer, strategi och taktik, syfte och mål.
Jag har fortfarande kvar synfelet men efter nästan ett års utredning med fler läkare är vi överens om att inte göra mer. Jag lider inte av det. Och - En helt annan doktor berättade senare att den hemska huvudvärken är en vanlig bieffekt av ryggmärgsprovet. ”Konstigt att ingen berättade det för dig.” sa hon. Jag höll med.
Tack för att du läser mina tankar. //Antoni
Om Antoni Lacinai
Antoni Lacinai är en av Sveriges populäraste föreläsare inom kommunikation, arbetsglädje, kundbemötande och ledarskap. Du bokar honom lättast via lacinai.se. Följ honom också på LinkedIn för fler insikter om kommunikation och motivation.
