Det är förståeligt men det är också fel.
De där svaren är resultat av självledarskap men det är inte kärnan i det. Och så länge vi blandar ihop dem kommer vi fortsätta utbilda människor i något som inte riktigt håller.
Det inre jobbet ingen pratar om
Självledarskap börjar inte med tekniker för prioritering eller modeller för motivation. Det börjar med frågor de flesta aldrig stannar upp vid.
Hur agerar du när det blir spänt mellan dig och en kollega och varför?
Vad händer egentligen när du gång på gång skjuter upp samma typ av beslut?
Vilka situationer dränerar dig, och vilka får dig att växa och lever du faktiskt efter den kunskapen?
De flesta självledarskapsutbildningar lär dig hantera dig själv bättre. Jag är mer intresserad av att du ska sluta hantera dig själv och börja förstå dig själv.
Det är en fundamental skillnad och det är den skillnaden som avgör om förändringen håller eller inte.
Men det räcker inte med det inre jobbet
Problemet är att det inre jobbet sker i ett yttre sammanhang. Och det sammanhanget spelar roll.
Vi pratar om självledarskap som en individuell kompetens. Något medarbetare ska utveckla. Men vi glömmer att titta på vad vi samtidigt ber dem leda sig själva inom.
Samma strukturer. Samma roller i projekt. Samma processer och mallar. Samma tempo där ingen egentligen hinner tänka.
I det vakuumet händer något förutsägbart. Självledarskap förvandlas till ett sätt att fylla glappen som organisationen lämnar efter sig. Den som inte hinner tänka förväntas ändå fatta kloka beslut. Den som saknar tydlig riktning förväntas ändå prioritera rätt. Den som är mitt i en organisation som inte hänger ihop förväntas ändå ta fullt ägarskap.
Det där är inte självledarskap. Det är att lägga ansvaret för ett systemfel på individen.
Mönstret som återkommer igen och igen
Jag har jobbat med självledarskap och organisationsutveckling i snart tjugo år. Och ett mönster återkommer hela tiden: Människor gör det inre jobbet. De möter sig själva, tar ansvar och börjar agera annorlunda. Men sedan möts de av samma system som tidigare.
Till slut lägger de sin energi på att flyta med. Eller så slutar de. Eller så bränner de ut sig. Det är inte för inte som mental hälsa idag beskrivs som en av vår tids största globala hälsoutmaningar.
Men de här personerna misslyckades inte med sitt självledarskap. De verkade i ett system som aldrig skapade förutsättningarna för att riktigt självledarskap skulle fungera.
Du behöver ställa dig rätt fråga
Vi ställer oss ofta frågan: hur får vi mer självledarskap i organisationen?
Det är fel fråga.
Istället borde vi undersöka vilka förutsättningar vi skapar som faktiskt gör självledarskap möjligt? Och lika viktigt, hjälper vi människor att verkligen förstå sig själva, eller lär vi dem bara hantera sig själva lite smidigare?
Båda frågorna hör ihop. Självledarskap som bara sker inifrån utan rätt förutsättningar utifrån håller inte. Och strukturer som förändras utan att människorna i dem förstår sig själva det håller inte heller.
Det är först i mötet mellan de två som verklig förändring uppstår.
Om Sofia Stigendal
Sofia Stigendal är kursledare, föreläsare och förändringscoach. Hon har jobbat med HR, förändring, ledarskap och inkludering två decennier. Sofia blev egen för att minska gapet mellan de egna förutsättningarna i arbetslivet och hennes äldsta son, född med flerfunktionsnedsättning. Hon har ägnat fler än 10 000 timmar med att nörda ner sig i förändringsledning, beteendeförändring, ledarskap, hjärnan, inkludering och mycket mer. Allt för att skapa en helhet mellan vad hon ser i sin son och vad hon möter på arbetsplatser. Att leda förändring på ett hållbart sätt är hennes vardag – från att hon går upp till att hon går och lägger sig.
