Livet har sällan en särskilt bra känsla för timing, brukar jag ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar, baserat på den erfarenhet jag hittills har om att leva. Att vi alla skulle formtoppa vårt mående till födelsedagar, julaftnar och sommarsemestrar vore en biologisk omöjlighet. Att vi efter en motgång automatiskt är skyddade från fler i närtid är tyvärr inte heller en del av vare sig livets eller hälsans upplägg. Ett mående kommer att gå upp och ner över tid genom våra liv, alldeles oavsett vilket datum som står i kalendern. Något som kommit mig nära just denna sommar.
En medmänniska har möjligheten att hjälpa andra människor:
- Att låta ett bra mående få fortsätta vara bra.
- Att vända mindre bra mående till bättre. Och...
- Att vara bryggan mellan vardagen och vården.
I vardagens rusch hoppas jag att jag gör vad jag kan för att finnas för mina medmänniskor på den första punkten och så även på den andra. Men denna sommar har punkt 2 varit oerhört närvarande. Påtagligt är, att en psykisk ohälsa varken kommer från en dag till en annan, eller försvinner lika fort. Den pågår över tid. Just nu har jag fler i min närhet som tillfälligt gått vilse nere i mörka gropar. Gropar som jag tror till viss del har kommit att kännas både djupare och snårigare för att de i tiden råkade hamna just nu, i juni, juli, augusti. En tid på året som kom att för dem, skapa ett enormt avstånd till sommarens löften om värme och ljus.
Som medmänniska har jag klättrat ner, oftast medvetet men ibland (i ärlighetens namn) även blivit överrumplad och nerdragen däri. Men väl där nere har jag försökt förstå mig på individens upplevda situation. Det har förvisso krävt en del ork och mod, men jag också varit rustad för att välja stegen med omsorg och väga orden på guldvåg. Med min kunskap och vänskap har jag haft möjligheten att för en stund blåsa lite luft över det som för tillfället gör så ont.
Inga kramar i världen kan ensamt skruva ihop krossade ben
Vad det gäller den sista punkten, 3. Jag har även slagits för att få in en person i vården. Jag kämpade inte mot vårdens platsbrist eller byråkrati, utan jag kämpade för att personen som behövde få hjälpen, inte var mottaglig för den. Likt en person som med ett förmodat brutet ben vägrade få benet undersökt. Men för mig stod det tydligt, att vi som medmänniskor i den här situationen, inte längre kan plåstra om. Bandagen vi har räcker inte till. Likt inga kramar i världen kan ensamt skruva ihop krossade ben. Vi behöver vårdens profession.
Jag drevs även av att tidigare i mitt liv inte ha räckt till. Inte för att jag inte ville, utan för att jag då, krasst sett saknade kunskapen. En brist på kunskap som tillsammans med annat, resulterade i ett förlorat liv.
Vad är då kontentan med denna text, utöver att den psykiska ohälsan finns över allt, varje dag, oavsett kön, ålder och årstid? Jo, att kunskap är ovärderligt. Vi behöver inte lägga ribban att vi ska befria mänskligheten från livets psykiska gropar. Dessa kommer snarare garanterat att bestå. Men efter min sommar vet jag, det med färsk empiri, att kunskapen tillsammans med orken och modet att stå kvar - Kan lindra människors lidande, ge stöd och riktning åt dem som står vilsna bredvid (ja man brukar säga att runt varje person som drabbas står det 10 till) och viktigast av allt, det räddar människoliv 🛟❤️🩹!
Med kärlek, Helena
Om Helena Reje
Helena föreläser, utbildar och konsulterar inom ämnet psykisk hälsa. Helena är mån om att höja den allmänna kunskapsnivån och hitta konkreta förhållningssätt till vår privata och professionella situation där de teoretiska kunskaperna blir användbara i praktiken. Det ska vara lätt att göra rätt. Hon tror på att små förflyttningar gör stor skillnad. Samt att vill vi bli bättre så måste vi träna, på varandra!
Helenas engagemang grundar sig i att hon på nära håll har varit med om den psykiska ohälsans yttersta konsekvens - suicid. Vilket gör att hon är både orädd och kunnig kring frågor som rör människors mörker. Däremot arbetar hon idag proaktivt. Hur vi som individer och medmänniskor till varandra kan värna om vårt ljus och skapa resurser nog att klara av att behålla lågan när livets oundvikliga prövningar kommer.
Om Always Mind
Always Mind hanterar, utbildar och vägleder inom psykisk hälsa. Vi är övertygade om att det är medmänniskorna i vardagen som har de bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om det psykiska måendet.
Därför arbetar vi för att höja den allmänna kunskapsnivån samt inge ork, ord och mod till psykisk första hjälpen. Som en del i det arbetet har vi tagit fram konceptet; tala, fråga, lyssna och respektera.
