Vi behöver känna att vi har ett medmänskligt ansvar inför vårt eget och andras mående. Det är i våra roller som familjemedlemmar, kollegor, grannar och vänner som de flesta av våra vardagliga träffpunkter sker. Det är där vi har de absolut bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om vårt psykiska mående. Förhoppningsvis långt före en eventuell kontakt med vården.
Vi har fått för oss att vi ska leverera kompletta
lösningar paketerade i utmärkta svar.
Likväl ska vi vara trygga i att det medmänskliga ansvaret också har sina begränsningar. De ouppfångade chanserna tror jag personligen inte beror på att vi känner oss fria från ansvar. Snarare att vi upplever ansvaret som för stort. Vi har fått för oss att vi ska leverera kompletta lösningar paketerade i utmärkta svar. Felaktigt. För när det kommer till medmänskligt ansvar vilar inget krav på varken läkarkompetens eller psykologiutbildning. Inte heller konsten att vara trollkonstnärer för den delen.
Enligt mig är medmänniskan den psykiska hälsans
allra viktigaste resurs.
Det är den här distinktionen mellan medmänskligt omhändertagande och vårdprofessionen vi behöver bli tryggare i. Jag vill påstå att de flesta av oss både instinktivt och gärna plåstrar om vår medmänniska vars knä blivit uppskrapat. Samtidigt som få skulle ge sig på att sy ihop en avskuren fingertopp.
Det problematiska uppstår när vi som medmänniskor för psykologiskt stöd tror att vi behöver sätta på oss en läkarhatt som vi, med all rätt, inte känner oss ha tillgång till. En imaginär hatt som istället lämnas på hyllan och byts ut mot en tystnad och nersänkt blick. Resultatet blir alltså ett mer eller mindre medvetet steg tillbaka än att risken för de eventuella felbehandlingar vi bedömer att vår kunskapsbrist skulle kunna råka ge upphov till.
Enligt mig är medmänniskan den psykiska hälsans allra viktigaste resurs. Och ämnet för viktigt för att låta prestationsångesten styra våra handlingar. Vi får helt enkelt acceptera att vi kommer att göra för beskt te ibland och lägga på värme fast den mest kliniskt rätta behandlingen skulle ha varit kyla eller att vi ansågs fråga för mycket eller för vagt. Din insats kommer med största sannolikhet inte att leda till 100% positiv output. Men personen du hjälpte kommer alltid att känna att du fanns där. Och du kommer alltid att veta att du, efter din förmåga, gjorde det du kunde.
Några av gångerna kanske du kommer att ha överreagerat men låt så vara. För vinsten den gång du träffat rätt kommer alltid att vara värd insatsen. Hellre agera på en möjlig chans, än att passiv inte ens göra ett drag. Det är förmodligen ditt mest betydelsefulla åtagande i att vara medmänniska. Eller som Astrid Lindgren beskrev det med hjälp av rösterna i Bröderna Lejonhjärta: ”… då sa Jonatan att det fanns saker man måste göra även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, svarade Jonatan.”
Den psykiska ohälsan finns där människor finns. Oavsett om det är terminer eller semester.
Av. Helena Reje
Om Always Mind
Always Mind syftar till att hantera, utbilda och vägleda inom psykisk hälsa – välmående och ohälsa. Vi är övertygade om att det är medmänniskorna i vardagen som har de bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om det psykiska måendet. Därför ämnar vi höja den allmänna kunskapsnivån samt inge ork, mod och ord till medmänsklighet. Som en del i det arbetet har vi tagit fram konceptet Psykisk första hjälpen; Tala, fråga, lyssna och respektera.
Always Minds psykiska första hjälpen-tavla
