Sveriges arbetsmarknad präglas av en tydlig geografisk obalans. I vissa delar av landet är efterfrågan på arbetskraft inom industrin stor, samtidigt som arbetslösheten är betydligt högre i andra regioner. Jobben finns - och människorna finns - men de befinner sig på olika platser.
Detta är en av de mest avgörande utmaningarna för svensk ekonomi just nu. Ändå handlar en stor del av debatten fortfarande om automatisering som ett hot mot sysselsättningen. Robotar påstås ta jobben. Men i verkligheten är det något helt annat som sker.
Problemet är inte att jobben försvinner. Problemet är att alltför många av dem inte är hållbara.
Många industrijobb präglas fortfarande av det som brukar beskrivas som 3D-arbete: smutsigt, farligt och monotont. Tunga lyft, repetitiva moment och arbetsmiljöer som sliter ut människor gör att medarbetare lämnar - inte för att de ersätts av teknik, utan för att de inte kan eller vill stanna.
Det är också här automatiseringens roll måste omvärderas. Istället för att tränga undan människor kan tekniken bidra till att göra jobben möjlig att ta - och att stanna i.
Kollaborativa robotar, så kallade cobots, är ett tydligt exempel. Det är robotar som är utformade för att arbeta sida vid sida med människor, snarare än att ersätta dem. De tar över de mest belastande och ensidiga arbetsmomenten, som tunga lyft, repetitiva rörelser och riskfyllda uppgifter. Därmed frigörs medarbetare till uppgifter där mänsklig kompetens gör störst skillnad, som kvalitetskontroll, problemlösning och processstyrning.
Det gör inte bara arbetet säkrare, utan också mer attraktivt.
I ett land med stora regionala skillnader blir detta särskilt viktigt. När industrijobb utformas utan att kräva samma fysiska slit eller många års erfarenhet av manuellt arbete, sänks trösklarna in på arbetsmarknaden. Det gör det möjligt för fler människor - även från regioner med högre arbetslöshet – att ta del av industrins möjligheter.
Automatisering löser inte den geografiska obalansen i sig. Men den kan göra jobben mer tillgänglig, mer hållbara och därmed mer realistisk att matcha med den arbetskraft som faktiskt finns.
Samtidigt är behovet av att behålla medarbetare minst lika stort som behovet av att rekrytera. Personalomsättningen inom industrin är hög, och kostnaderna för nyanställningar och upplärning är betydande. Här adresserar cobots en av de grundläggande orsakerna: när arbetet blir mindre slitsamt och mer utvecklande ökar också viljan att stanna.
Att fortsätta beskriva automatisering som ett hot riskerar därför att leda fel. Sverige har inte ett teknikproblem - utan ett arbetsinnehåll-problem.
Frågan är inte om robotar kommer att ta jobben.
Frågan är om vi är beredda att förändra jobben så att människor vill ta dem - oavsett var i landet de bor.
För i slutändan är det just där framtiden för svensk industri avgörs: i förmågan att minska avståndet mellan jobb och människor, inte bara geografiskt - utan också i hur arbetet faktiskt är utformat.
Nima Astanehdost, VD för Randstad
