Det gör mig gravt provocerad.
Dels för att jag är hans lillebror, och det är min mer eller mindre lagstadgade rätt att tycka att han gör fel. Dels för att jag är naprapat och ergonom och bokstavligen försörjer mig på att berätta för folk att de behöver vila och återhämtning. Och så sitter han där. I solstolen. Med datorn i knät. Och JOBBAR.
Men det här handlar inte bara om min bror. Det här felet han gör, det gör vi alla.
Och vi behöver snacka lite om det.
Tänk på en muskel. Den blir inte starkare medan du tränar. Den blir starkare efteråt, i vilan. I återhämtningsfasen. Kör du hårt varje dag utan återhämtning bygger du inte muskler, du bygger en skada.
Exakt så funkar vi i arbetslivet också. Och ändå är återhämtning det första vi drar in när tempot och stressen ökar.
Varför?
Jo, problemet är att vi är totalt sämst på återhämtning. Alltså inte som individer, utan som art. Har du hört talas om återhämtningsparadoxen?
Anders Hansen brukar påminna om att hjärnan vi går runt med inte är byggd för 2026. Den är byggd för savannen. Och där ute klarade sig de vaksamma bäst. De som hörde ett prassel i busken, antog det värsta och drog. Vi är deras barnbarnsbarn. Vår hjärna är i grunden en hotdetektor, inställd på att skanna efter fara dygnet runt. Den prioriterar överlevnad före vila, för det var överlevnad som tog oss hit.
Haken är att detektorn aldrig uppdaterades när lejonen försvann. Den skiljer inte på ett rovdjur och ett oläst mail, på en flock fiender och en inkorg som pingar. Allt som viskar ”du ligger efter” trycker på samma gamla larmknapp:
FARA, gör något NU!
Det är återhämtningsparadoxen. Ju mer tempo och stress, desto mer behöver kroppen och hjärnan vila, men desto mindre benägna är vi att prioritera den vilan. Återhämtningen är som lägst prioriterad exakt när den är som mest nödvändig. Det är så vi är byggda.
Men det innebär att återhämtning inte är något vi fixar på egen hand.
Min bror, på solstolen med datorn i knät, är inte korkad. Han är bara lite för bra på att lyda en hjärna som aldrig fattat att faran är över.
Vi har också nyligen fått en kollega som råkat göra paradoxen värre. Min AI-kollega, och förmodligen din, blir aldrig trött. Tar aldrig semester. Får aldrig ångest på söndagskvällen. Säger aldrig ”jag är lite slut idag, kan vi ta det imorgon?”. Den bara kör. Och när måttstocken för ”lagom mycket jobb” plötsligt är någon som aldrig behöver vila, ja, då vet stenåldershjärnan precis vad den ska göra: jobba mer, så du inte hamnar efter. (Lejonet, igen.)
Vilket för oss till 1938
1938 fick Sverige sin första semesterlag. Inte ett avtal, inte en uppgörelse mellan parterna, utan en lag. Två veckors betald semester åt alla. Och anledningen var inte att riksdagen plötsligt fick feeling och blev på mysigt humör. Tempot i industrin hade dragit iväg, folk slet ut sig, och utslitna människor råkar oftare ut för olyckor. Den närmast barocka slutsatsen var att vi får mer gjort om vi jobbar lite mindre.
Det låter som en motsägelse. Mindre arbete, mer output. Men det var precis det som hände. Utvilade människor arbetar bättre och håller längre. Semestern var krass ekonomi. (Kul förresten när ekonomi och mänskligt välbefinnande går hand i hand! Det är ju inte alltid så.)
Och man löste det inte genom att be folk ta hand om sig. Man gjorde det till en regel. Man såg brist på vila som ett strukturproblem och inte ett individuellt. För man förstod något vi gärna glömmer: att vi, som enskilda människor, är riktigt kassa på att prioritera vila när tempot är högt. Och tempot är ju nästan alltid högt.
Pingisbordet. Fredagsfrukosten. Massagestolen. Fruktkorgen i fikarummet. Supertrevliga saker, men också de första som ryker när det börjar knaka i ekonomin. Vi tenderar tyvärr att behandla vila och återhämtning på samma sätt.
Som en perk.
Men vila är en bärande konstruktion. Det är inte en fruktkorg. Vila är bottenkortet i det korthus som är mänskligt välmående och långsiktig prestation. Tar du bort det rasar resten. 1938 visste de det. Men det är inte en läxa man lär sig en gång. Den måste vi påminna oss om, gång på gång. För varje ny generation.
Så nej, ”ta hand om dig” och ”ha en fin semester” räcker inte. Det är en snäll sak att skriva i ett mail, men den lämnar hela jobbet till en stenåldershjärna som är specialbyggd för att ignorera den. Du pratar inte människor till vila. Det förstod man 1938. Man bygger regler som gör vilan gemensam och tråkigt självklar.
Så frågan jag vill skicka med dig är inte ”hur blir du bättre på att koppla av i sommar”. Frågan är: vilka gemensamma regler behöver ni sätta på din arbetsplats, så att återhämtning inte hänger på att var och en ska välja den i konflikt med en hjärna som är byggd för att prioritera motsatsen?
Ta den diskussionen. Helst innan ni går på semester.
Allt det här berättar jag för min storebror. Hela resonemanget. Alltihop. 1938, savannen, paradoxen, fruktkorgen och korthuset. Jag är ju riktigt bra på det här. Det är liksom min grej.
Men det är som att han inte lyssnar.
Det är så störigt att vara lillebror.
Tommy Wilén
Om Tommy Wilén
Tommy Wilén är leg. naprapat och en av Sveriges mest uppskattade föreläsare inom ergonomi, hälsa och hållbart arbetsliv. Du bokar honom lättast via tommywilen.se. Följ honom gärna på LinkedIn för fler insikter om arbetsliv och hälsa.
