Vad är det då? Jo, de kommer till kontoret (tänk dig att de har en bricka eller kort (badge)) som gör att de kommer in i byggnaden. Väl där visar de upp sig, pratar med folk, dricker kaffe och gör egentligen inget annat vettigt, innan de smyger ut och hem igen.
Men varför uppstår det här? Jo främst för att engagemanget är lågt, arbetsglädjen likaså, och tilliten till chefen också. Om allt handlar om att man ska synas på kontoret för att bli favoriserad (kallas på psykologspråk för Proximity bias, eller Närhetsprincipen) så ställer de upp på det, men bara för att visa upp sig. De följer den oskrivna devisen: Det är inte vad du gör utan var du är. Det skapar varken delaktighet eller mening.
Du leder inte med knutna nävar utan med
empatiskt hjärta. Du visar att du bryr dig.
Ett sätt att lösa det är att tvinga tillbaka alla fem dagar i veckan. Det är den lata vägen. Du har inte löst motivationsfrågan alls utan visar bara på låg tillit till personalen. Jag har också sett många anställda, långt innan pandemin, som inte gjort många knop mer än att släpa sig till kontoret varje dag och låtsas arbeta. Så den vägen räcker oftast inte utan skapar bara mer admin och fler kontrollfunktioner som inte behövts om personalen kände sig sedda och uppskattade. Det blir en ond cirkel som är svår att bryta. Att kollektivbestraffa alla som tar ansvar bara för att några missköter sig är ett svagt ledarskap.
Ett annat sätt är att kommunicera ett tydligt syfte med varför ni finns och vad ni bidrar med, att ge personalen mandat att ta er mot era mål, att skapa känslan av tillhörighet, främja samarbete, och att vara lyhörd och lyssna – på riktigt. Du leder inte med knutna nävar utan med empatiskt hjärta. Du visar att du bryr dig. Du visar tillit och du berömmer prestationer och personer. Går du denna väg får du en godare kultur, mer positiv energi och kreativitet, mer samarbete och högre produktivitet. Att ha de modiga samtalen med de få som inte drar sitt strå till stacken är ett bra ledarskap.
Fast är verkligen jobb-smiteri ett nytt fenomen?
Egentligen inte, det har funnits i alla tider. Om du jobbat i lite större organisationer så kan du ha undrat vad vissa verkligen gör på dagarna. Det finns ingen märkbar output men de syns ändå, går på möten, pratar med folk och har väldigt svårt att vara konkret när man frågar vad de bidrar med. Det finns en skröna från förr om hur en arbetare i Göteborgs hamn gick runt med en planka över axeln hela dagarna. Folk trodde att han var upptagen men han gjorde inget mycket annat. Han stämplade in, tog sin planka, pratade med folk, stämplade ut och gick hem…
Själv jobbade jag några somrar på det löpande bandet på Volvo i Torslanda. Det florerade en mängd sätt att mygla. Till exempel lät man en person ta hand om många stämpelkort medan de andra stal en halvtimme på slutet och chillade eller åkte hem. Den personen stämplade sedan ut alla på en gång. Sedan fick någon annan uppgiften, ungefär som att vara fyllechaffis.
Så skapa gärna utrymmen för slumpmässiga möten. Drick gärna kaffe. Prata gärna om allt möjligt. Men premiera också samarbete, självledarskap, uppgifter och gemensamma mål.
Tack för att du läser mina tankar/Antoni
Om Antoni Lacinai
Antoni Lacinai är en av Sveriges populäraste föreläsare inom kommunikation, arbetsglädje, kundbemötande och ledarskap. Du bokar honom lättast via lacinai.se. Följ honom också på LinkedIn för fler insikter om kommunikation och motivation.
Läs mer från Antoni på HRnytt:
4 trender från 2024 - att ta tag i 2025
Kraven på HR ökar – och nästan allt verkar handla om AI
Varför det kan vara dåligt att fokusera på ditt Varför…
Din kommunikation går igenom tre faser
