Av mina föreläsningar att döma, ganska få. Svaren är många och vaga. Varför då? Jo, förmodligen för att begreppets innehåll är likaså.
Begreppet psykisk ohälsa sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad många tror, men framförallt är det innehållet som har kommit att förändras genom historien. Det var i slutet av 1900-talet som innehållet började bli mer likt det vi ser idag. Framförallt att man började se på psykisk ohälsa mer holistiskt och inkludera andra typer av psykiska svårigheter, inte enbart som tidigare, sjukdomar. Något som har vidgats än mer med tiden vilket har resulterat i att gränsdragningar för sjukskrivning för “psykisk ohälsa” har förflyttats och så vidare.
Psykisk ohälsa har blivit mer samhällsnära,
mindre tabubelagt och mindre laddat att prata kring.
Vidgandet av begreppet psykisk ohälsa gör att vi nu under samma samlingsnamn inrymmer psykiska påfrestningar såsom sömnsvårigheter, oro och stress tillsammans med psykiatriska diagnoser som anorexi, depression och panikångest. Fördelen är att psykisk ohälsa har blivit mer samhällsnära, mindre tabubelagt och mindre laddat att prata kring och därmed mer tillgängligt för diskussioner. Men nackdelen är att det är alldeles för brett. Vilket gör att psykiska ohälsans diskussioner blir luddiga, stundtals felaktiga och risken föreligger att två personer som samtalar inte ens pratar om samma sak.
Att blanda psykiska påfrestningar med psykiatriska diagnoser blir som att, låt mig ta en liknelse med vår fysiska hälsa här, blanda förkylningar med dödlig cancer. Vilket nog alla kan skriva under på skulle vara orimligt. Det blir så att säga väldigt svårt att föra en konstruktiv dialog kring. För det är givetvis så att dessa varken ska hanteras, behandlas eller samtalas om på samma sätt. För att det skulle ju såklart bli alldeles för onyanserat. Vi kan så mycket bättre än så och när vi skiljer dessa åt blir ju ett mer träffsäkert utfall och resultat för alla inblandade.
Detsamma gäller förstås även för vår psykiska hälsas olika måenden. Däremot vill jag påstå att vi inte alls allmänt kan lika mycket här. Än. Men ska vi förbättra våra möjligheter att både bli bättre och må bättre så måste vi vara beredda att utveckla och utmana oss. Allra minst nöja oss.
Lotta Lundberg beskriver i sin krönika i Svd den 13 januari 2025, Därför slutar jag säga “psykisk ohälsa, att det är som att det är för få bestick i kökslådan. Som att vi nöjer oss med sked, gaffel och kniv. Jag tycker om hennes poäng här och hennes inlägg blev väl lite av ett startskott i den just nu befintliga mediala debatten. Även om jag vet att andra varit på den tidigare, om inte annat Christian Rück i sin bok, Olyckliga i paradiset (2020).
Många tycker dessutom att ämnet psykisk ohälsa är svårt. Det är svårt, av flera skäl, men dagens begreppsförvirring bidrar till att det blir onödigt svårare. Jag vill dock undvika att skicka alltför mycket kritik till historien. Jag ser det snarare som ett nödvändigt steg från där vi stod då. Vi hade inte kommit längre och jag är övertygad om att förflyttningen har underlättat för många drabbade och deras närstående. Inte minst mildrat en tidigare, förmodligen fortfarande förekommande, känsla av skam. Jag tror också att min egen erfarenhet av en förlorad mamma till följd av suicid, hade sett annorlunda ut om hon hade fått växa upp mer likt det debattklimat vi sett det senaste decenniet. Så på så sätt vill jag även tro att bredden av det dåvarande begreppet har kommit att rädda liv.
Men vi befinner oss på en ny plats idag, mer redo för nästa steg. Nya tider, ny verklighet, nya strider. Så medan vi nu utvecklas och tills dess att nyanseringarna har fått sin form, citerar jag mig själv från mina föreläsningar. Jag skickar helt enkelt med er en liten varningsflagga här i samband med er användning av begreppet psykisk ohälsa. Försök att navigera er i dess breda fält oavsett om du är avsändare eller mottagare. Handlar det om en oro eller stress för en hög belastning i vardagen sedan en tid tillbaka eller handlar det om någonting långt mycket starkare än så? Inte att förringa en påfrestad livssituation, det är inte det jag säger. Det jag betonar är däremot att den situationen ändå kan skilja sig markant åt från hen som upplever sin tillvaro så smärtsam att enda utvägen tycks vara livets slut.
Med kärlek, Helena Reje
Läs mer på HRnytt:
Hållbara människor - ingen one man show
Smäll en dörr eller kasta kastruller!
Om Helena Reje
Helena föreläser, utbildar och konsulterar inom ämnet psykisk hälsa. Helena är mån om att höja den allmänna kunskapsnivån och hitta konkreta förhållningssätt till vår privata och professionella situation där de teoretiska kunskaperna blir användbara i praktiken. Det ska vara lätt att göra rätt. Hon tror på att små förflyttningar gör stor skillnad. Samt att vill vi bli bättre så måste vi träna, på varandra!
Helenas engagemang grundar sig i att hon på nära håll har varit med om den psykiska ohälsans yttersta konsekvens - suicid. Vilket gör att hon är både orädd och kunnig kring frågor som rör människors mörker. Däremot arbetar hon idag proaktivt. Hur vi som individer och medmänniskor till varandra kan värna om vårt ljus och skapa resurser nog att klara av att behålla lågan när livets oundvikliga prövningar kommer.
Om Always Mind
Always Mind syftar till att hantera, utbilda och vägleda inom psykisk hälsa – välmående och ohälsa. Vi är övertygade om att det är medmänniskorna i vardagen som har de bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om det psykiska måendet. Därför ämnar vi höja den allmänna kunskapsnivån samt inge ork, mod och ord till medmänsklighet. Som en del i det arbetet har vi tagit fram konceptet Psykisk första hjälpen; Tala, fråga, lyssna och respektera.
Always Minds psykiska första hjälpen-tavla
